En blick, en känsla, ett leende.

Innan kom stunderna regelbundet, dessa var en del av livet vi levde. Vi var tvugna att skiljas åt - tvugna att ta farväl. Att aldrig tänka släppa taget. Att vägra se dig gå - gå iväg från mig. Lämna mig. Den sista sniffen, den underbara doften. Du. Att bli ensam var en plåga. Tystnaden blev min vardag. Vi hade varandra. Fast på avstånd, så kallad distans. Du sa alltid att jag visste vart jag hade dig - i Viskafors brukade jag svara. Den sista blicken, jag-älskar-dig-blicken - blev en del av dig och mig, det var en del av oss.

Vinter då - höst nu. Mörker.

Allt ovanför är ett hopplock av texter som skrevs för ett år sedan - då var jag ensam på riktigt. Jag skrev för att minnas. Jag minns. Både glädje och sorg. Saknad och lättnad. Jag vill vara hemma hos dig ikväll. Nu bor vi i samma stad - en bussresa på åtta minuter i stället för sex timmar. Trots det är jag hemma.

Onsdagkväll. Sover. Torsdagmorgon. Vaknar. Fortfarande trött. Hissen ner. Promenad. Hissen upp. Frukost. En skvätt tårar. Vill sova med dig. Hela dagen. Slösa bort ett helt dygn på sömn. Ringer en snabbis. Jag saknar dig. Torkar de våta kinderna. Duschen. Hissen ner. Bussen. Bussen. Bussen. Jobbet. DU! Sova.

Först var dom två - två underbara. Vi var fyra. Fyra likadana.

Sen var dom fyra - jag kände inte längre någon. Det var tydligen meningen att jag skulle se skillnad på riktig och plast. Jag gjorde det ett tag - jag ansträngde mig. Jag ville se skillnaden. Som liten tar det tydligen längre tid att inse att allt är skit. Dom visste inte längre vem jag var, att jag var. Även fast vi inte åt frukost tillsammans så skulle det vara vi - vi fast i olika hus. Jag fick inte längre hjälp med chokladblåsorna i oboyen. Då var vi fyra och sju.

Dom är forfarande fyra. Fyra men ändå ingen. Fast egentligen är vi fem och sju, och så han förstås. Han finns ju kvar, men lätt att glömma nu för tiden. Han har alltid varit en självklarhet. Fast han vill fortfarande sova hos mig.

När jag var liten var jag pappas stumpis. Han och jag. Sen var jag tvungen att bli mammas vän - var jag för stor då? Pappa skulle bli någonannas. Hon var tydligen bättre. Men vi då? Hur fort glömde du mig?

Dom värsta drömmarna var de som man vaknade upp ur utan att ha någon att lägga sig bredvid. Innan var jag inte rädd för att sova. Nu för tiden kan jag inte sova.

Om du menar allvar så är det sista gången du ser mig. Jag önskar att han finns någonstans - han som fanns innan dom blev fyra - han som älskade mig. Men då skulle du väl ringt?

Efter min såå välbehövda bensträckare i skogen anser jag nu mig själv värd en lång och varm dusch. Duktigt av mig. Bara för att naturen är härlig på hösten. Det sprätter i benen - precis som det gör ni vet den där första ljumma dagen efter en, som alltid, för lång tid av slask. Jag längtar tills du är hemma hos mig igen. Skynda skynda!

Tisdagmorgon och jag vaknar tidigt.  Det var mulet idag - nästan dimma.

Glädje - jag var glad när jag cyklade till jobbet idag. Titta inte på klockan-titta inte på klockan-titta inte på klockan, tittar på klockan och inser att det inte ens var fem minuter sen senast blicken drog sig till uret. Så var det i fredags, idag är det tisdag. Idag gick tiden relativt snabbt. Klockan var fyra, sex timmar gångna och jag får gå hem. Jag drog mig kvar 10 minuter. När jag kom hem var jag på gott humör. Idag jobbade jag på coop.

Hon ringde. Hon ringde mig. Hon frågade om jag kunde jobba. Jag kunde jobba. Jag ville jobba.  Jag fick en blå skjorta. Denna gång en ny en - modell långärmad. Jag trivdes i och för sig bättre i "färskvarorskjortan", men denna dög!

Idag var jag Tege på jobbet. Inte Tessan! Sen när har jag varit en Tessan?! Never! Frågan är hur? Jag trivs här. Jag mår bra av att få vara jag. Jag var jag idag - men inte förra veckan, och veckan innan det. Då var jag tydligen en Tessan. Någon annan.

I natt sover jag gott!

När man är ledsen orkar man inte prata om det med sådanna som man inte är tajt med. Förstårligt. Men det är ändå lugnt om man undrar. Fast om man är ledsen så hjälper musik. Musik hjälper. Man blir glad då - i sällskap av musiken. Men då borde den ledsna inte vara ledsen, utan i själva verket glad. Men musiken hjälper bara en stund. Man är kanske glad på utsidan men ledsen på insidan. Eller så är det tvärtom? Eller inget alls? Fast vem är det som pluggar psykologi? Men jag talar? Muskien är den som känns bra för studen, men man vet inte nu.

Nej men det e lugnt, jag förstår.

På måndag ska det bestämmas. Äntligen ska vi komma någonvart med våra planer.

Dagens roligaste. (Jag har såååå roligt så jobbet.) Fy vad jag kämpade för att inte få ett såntdär hjälp-jag-kan-inte-sluta-skratta-anfall.

Och en vanlijdonut. För en sekund tittar jag på honom utan att förstå ett skvatt. Vad menar du? En sekund som sagt, sen har jag förstått. Ett leende på läpparna och inom mig ett av de värsta garven. Jag vet - man ska inte skratta åt andra. Förlåt. Halva vaniljfyllningen har han under läppen, i skäggstubbet, på hakan. Asså, jag tog en munk där inne men jag har redan ätit upp den. Jo tack, jag ser det! Haha det är sådana kunder vi gillar - jag gillar! Fy vilken skööning. En klar vissling! Eller i alla fall halvklar?