Min kropp har inte skydd nog. Mitt immunförsvar är ingen garanti. När som helst kan man drabbas av sjukdom. Är man sjuk kan man dö. Jag tänker inte dö. Inte på ett tag i alla fall.

Kära Caroline. Mitt älskade Sego. Tillsammans satt vi på tåget in mot staden. Plötsligt tränger sig den där nedrans ångesten på igen. Försöker dölja. Ingen får märka. Jag är glad. Egentligen. Jag vill vara glad. Väl inne i city. Tränger in oss i den minsta hiss jag någonsin befunnit mig i. Väl framme var det blankett som skulle fyllas i.

880210****, Thérése Gasslander

Thailand 60 dagar - avresa 2007-12-17

Laos, Cambodja, Vietnam 60 dagar

Australien, Nya Zeeland 30 dagar

Ingen allergi

Ingen medicin

Inte gravid

Inga övringa anteckningar.

Resultat:

Hepatit B + Japansk encephalit = två sprutor.

Mitt sällskap, och vän drog upp ärmen på sin tröja först. Då kommer tårarna. MINA tårar. Hallå, det är inte jag som får en nål i mig, det är Carro. Det är Carro som ska gråta om någon. Hon tittar på mig. Och vi skrattar. Varför gråta liksom?! Två sprutor senare är det min tur. Då rinner tårarna nedför kinden igen. Håll din kompis i din ena hand och nyp dig samtidigt i armen med den andra. Jag höll Carro i handen, men hoppade över nypandet. Jag grät inte för en sådan väsentlig sak som två sprutor. Utan snarare två våta kinder för resans skull. Jag åker om två veckor folk. Känner verkligen så stor glädje över att äntligen få åka. Samtidigt blir jag så olycklig när jag snuddar vid tanken på allt jag lämnar här hemma - allt jag kommer sakna. Mamma och Pappa. Josefine och Hugo. Linn och Alice. Vännerna. Men mest av allt - Josuha. Jag älskar ju honom. Jag menar kärlek på distans är inte det ett lämnat kapitel?!

Nu är i alla fall två av fem sprutor stuckna. Nu återstår bara några fler stick, en dos drickbart och ett besök på den thailändska ambassaden för ett visum.

Jag åker snart. Tur har jag ändå som har med mig min Josefine de två första veckorna i Thailand. Åhh vad jag tycker om dig!

Jag är en dålig person. Jag gör dåliga saker. Riktigt dåliga. Vissa tycker inte om mig just därför.

Det finns nonchalanta männsikor. Männsikor som tror sig vara bättre än andra. De personer som tycker bättre om sig själv än om någon annan kan lätt göra sin omgivning ledsen, trots att personen knappt har lagt märke till de som rör sig omkring den. Ondskan ligger i just det att de inte ser alla. De kan medvetet välja ut vilka de vill se och vilka de inte vill se. De som blir "de som inte syns" är dåliga. Men i själva verket är det de dåliga som är äkta. De dåliga har en insida, större och mer betydande än den sköra utsidan. Fast de respektlösa männsikorna kan vara se det dåliga i de "osynliga" personerna. Och tydligen är dålig alltid dålig. Aldrig något positivt. Aldrig.

Vissa dagar befinner jag mig i sällskap av elaka individer. Varelser som just bara ser till sitt eget bästa och aldrig kan känna förstålse för någon de aldrig orkat lära känna ens på ytan. De har bestämt sig. De vet redan vem jag är. Tror de i alla fall. Jag mår dåligt av att vara dålig. Innan jag blev tvungen att vara hos de känslolösa kände jag mig sällan dålig. Inte på grund av någon annans förhastade slutsatser i alla fall. Dom känner inte mig.

Det är de dåliga som dömmer andra. Egentligen är allt tvärtom. Men de förstår ingenting så det är aldrig tvärtom.

Jag håller andan, slutar andas. Jag blundar och stoppar fingrarna i öronen. Jag vill bort härifrån. NU. Det kommer bli bättre - det vet jag. Jag tänker stå ut med att vara dålig i fyra dagar till. Sedan är jag med äkta vänner. Äkta leenden. Äkta skratt. Och äkta kärlek.

Är tårar vatten? Vadå för vatten? Saltvatten!

Fredag, lördag och söndag. Sedan bara (BARA!) 14 dagar kvar till det dära Adjöt. En kyss. Den sista kramen. När ska man släppa taget - vända sig om och gå?

Vi kom för att ha kul. Vi gick när stämningen inte riktigt höll måttet längre.

- Är hon mormon?

- Vem?

- Hon, din flickvän?

- Nej. Det är han.

- Han?

- Han. Det är han som är det.

- Han?

- Han, jag.

- Jaha, jag trodde att det var hon.

- Varför undrar du?

- Min lillasyster tyckte att jag hade klippt mig som en mormon. Jag hade hört att hon var mormon. Vad är mormon?

- En religion. Jag tror på Gud.

- Gud finns inte. Du är ju lurad.

Säger en del om fördomar och utseendefixeringen. Det är sjukt.

Jag skulle haft roligt hos Johanna. Vi gick först av alla. Näst efter henne förstås.

Det kliar, det kliar på ryggen. Det kliar på benet också. Nej det kliar på hela kroppen. Stannar till, tänker efter. Öppnar ögonen. Det är ju mörkt - vad gör jag vaken? För visst sov jag aldrig? Knappen, lampknappen. Hittar den inte, skiter i den. Vad är det som surrar? Datorn. Stängde jag aldrig av den? Bländad. Låter sakta ögonen vänja sig vid det skrapa ljuset. Klockan, den ständiga ovännen. Att den aldrig kan vara på min sida slutar aldrig förvåna mig. Jag och klockan, som två motståndarlag - båda vägrar ge sig. Lika dåliga förlorare båda två.

En kraftig inandning. Tystanad. Och sedan det väntade koldioxidutsläppet. Mummel. Vänder mig om och finner dig i den djupa sömn jag också önskat jag kunde befinna mig i. Tillsammans med dig. Nu kvittar det. Vaken eller i nattligt omedvetande. Spelar ingen roll. Ensam är alltid ensam. Alltid! Om jag väcker dig, somnar vi om tillsammans då? Vad finns det annars för mening i att sova? Kan tröttheten vara en?

Säkert är i alla fall att vi vaknar samtidigt. Det lär den kära klockan med all säkerhet se till. Jag delar helst kudden med dig. Kuddens storlek och utseende säger ju allt - den är är utformad för två. Vi är två.

Linn, Emelie, Emma och nu om jag har en tvillingsyster också... Jag hittar knappt i min egen hemkommun (pinsamt jag vet) och kan heller inte påstå att jag är direkt välkänd i mina trakter heller. Sedan jag börjat jobba i en VIbutik i grannkommunen har man möts av alla de konstigaste kommentarerna. Heter du så? Är du syster med? Och idag, har du en tvillningsyter? Nej. Aha, nej för jag tänkte bara att tjejen jag nyss mötte utanför var riktigt lik dig.. Och för ett tag sen kom rektorn i skolan bredvid in och frågade om jag hade gått i G-laget. Hallå! Jag är inte ens lik min egna syster! Kan jag få vara mig själv. Sluta känna igen mig. Jag bor inte här. Har aldrig gjort - kommer nog aldrig göra. Jag uppehåller mig inte här. Jag jag hittar verkligen inte här. Har precis lärt min numret på bussen hemåt. Jag jobbar bara här!

Igår blev en bra dag trots allt.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag väntade aldrig på något gott. Men det kändes alldeles för länge. Du gör mig glad!

Joshua

06.25

Ikväll blir det definitivt snöpromenad! Jag var först ute. Mina spår kommer att följas hela dagen. Så länge dom inte snöar igen vill säga.. Kär i dig!

Klockan är 05.42 och snön är allt för påtaglig för att orka bry sig om att hämta tidningen. Filmjölkens baksida fick istället upplysa min morgontrött hjärna. Jag som senast igår satt på en kall bänk i mörkret och tänkte på att mina skor kanske var lite ljusa för årstiden. Nu syntes min tidigare vita skor gråa i den nyfallna snön. Jag var först ute. Plöjde vägen åt grannarna. Kunde ännu med en viss kisande ansträgning urskilja brevbärarens cykelhjulsspår i allt det vita. Väl på bussen fryser jag mer än jag gjorde ögonblicket tidigare. Måste vara något med den äkta kylan. Den kan kanske värma..