Tre filmer! En sanning. Jo för visst har jag sett tre filmer på raken - nästan. Vi somnade en stund för att senare återuppta tittandet. Duktigt Thérése!

O så har man varit ute o traskat med syster min. Promenad hem till Caroline. Vänta på den sega i ett stökigt, men ändå alltid lika mysigt rum i nästan 40 minuter. Sedan letade vi i garderober, på hyllor, i tvättstugor, på vindar och loft och tillsist i de två röda bodarna. I den sista boden fann vi vad vi sökte med hjälp av ljuset från mobilen. Väskan - eller snarare ryggsäcken. Mitt snigelskal för fem månader framåt. Vi kommer traska ihop, jag o min väska. Tillsammans ska vi utgöra det galnaste backpackerparet. Jag och Ryggan! Och så Carro och hennes Rygga såklart! O sen så skulle vi ju hem också. Jag kastade upp ryggan och gick den första halvan av färden mot lägenheten och middagen. Efter 20 minuter vandrig är det dags att byta bärare. Syster rycker in. Oj, visste jag att jag såg ut så hade jag tiggt skjuts. Haha, det här kommer bli kul. Jag reser på måndag!

Nervös. Imorgon är en annan supersmäll. Jag kan! Och ska!

Caroline står i köket. Läser på kylskåpet. Läser poesi. Eller det kallas kylskpåspoesi, men poesi - nja, jag vet inte riktigt. Hon valde några. Dessa:

1.

Jag tänder på killar som lyssnar med vilja när jag vill tala

2.

En glad flicka

Smak av varm utsökt mun

Hon doftar himmel

Stark känsla

3.

Poesi är som honung i avslagen alkohol

När iste gör vit bomull över iskall öken

Efter naken kram

Ljuv bild

4.

Glasfötter dansar länge av begär

Rikt berusad

Hellre har mina ben verklig etikett

5.

Utanför själen

Vilar mer kunskap till

Vanlig märklighet då

Naturens svar fylla

Minnens ironi som sång

Hon får aldrig nog min nöt. Allt på samma gång.

Förutom 4 timmar i gymnastikhallen har vi idag hunnit med thaimat, choklad, promenad, skratt - mycket skratt. Nu ska vi se på film. Egentligen är det inte kul o se på film. Men jo.

(Carro säger här att hennes personliga favoriter är som följer; 3 och 5 och 4)

Nu ska vi ladda. Tävling imorgon. Funkar dip?!

Hej!

Hejdå!

Säng säng säng Sova sova sova Säng säng säng Sova sova sova

Idag tog vi oss i kragen. Vi gjorde banne mig ett oerhört tappert försök. Vi gick verkligen in för planering.

Efter ett antal timmar framför dator och ännu flera timmar i vännens säng drar vi oss ner till datorn igen för att jämföra flygpriser. Just uppe i jämförelser och valutaöversättningar kommer jag med den ljusa idé, tyckte jag då i alla fall. Nämligen en ny rutt. Ni ska veta att vi hade bestämt oss, till viss del åtminstone, hur vi skulle lägga upp vår resa. Cirka Thailand - dyka, full moon party, Malaysia - Kuala Lumpur, Singapore - Jonny Depp, Austrailen - surfing, Laos, Kambodja, Vietnam, Bankok - otra vez. Carro höll på att falla baklänges när jag slänger ur mig ett sådant påstående som att vi skulle vända på allt. Vi börjar med Thailand och sedan upp mot Laos för att sedan ta oss ned mot Filippinerna och sedan Australien och sen tillbaka till Thailand igen. Eller egentligen så tyckte hon väl inte att idén var så tokig. Planering i onödan? Nepp. Det lönar väl sig trots allt i slutet. Hoppas.

Amigos. Imorgon är det två veckor till jag sitter på flygplanet mot 5 månader softing. Längtan och ångest.

Någon som har ett ruttförslag på lager? Vi behöver utan att överdriva några råd. Bara några. Enligt min mening. En personlig guide?!

Vi är äkta. Pure Backpackers! Snart i alla fall.

Sova!

Min kropp har inte skydd nog. Mitt immunförsvar är ingen garanti. När som helst kan man drabbas av sjukdom. Är man sjuk kan man dö. Jag tänker inte dö. Inte på ett tag i alla fall.

Kära Caroline. Mitt älskade Sego. Tillsammans satt vi på tåget in mot staden. Plötsligt tränger sig den där nedrans ångesten på igen. Försöker dölja. Ingen får märka. Jag är glad. Egentligen. Jag vill vara glad. Väl inne i city. Tränger in oss i den minsta hiss jag någonsin befunnit mig i. Väl framme var det blankett som skulle fyllas i.

880210****, Thérése Gasslander

Thailand 60 dagar - avresa 2007-12-17

Laos, Cambodja, Vietnam 60 dagar

Australien, Nya Zeeland 30 dagar

Ingen allergi

Ingen medicin

Inte gravid

Inga övringa anteckningar.

Resultat:

Hepatit B + Japansk encephalit = två sprutor.

Mitt sällskap, och vän drog upp ärmen på sin tröja först. Då kommer tårarna. MINA tårar. Hallå, det är inte jag som får en nål i mig, det är Carro. Det är Carro som ska gråta om någon. Hon tittar på mig. Och vi skrattar. Varför gråta liksom?! Två sprutor senare är det min tur. Då rinner tårarna nedför kinden igen. Håll din kompis i din ena hand och nyp dig samtidigt i armen med den andra. Jag höll Carro i handen, men hoppade över nypandet. Jag grät inte för en sådan väsentlig sak som två sprutor. Utan snarare två våta kinder för resans skull. Jag åker om två veckor folk. Känner verkligen så stor glädje över att äntligen få åka. Samtidigt blir jag så olycklig när jag snuddar vid tanken på allt jag lämnar här hemma - allt jag kommer sakna. Mamma och Pappa. Josefine och Hugo. Linn och Alice. Vännerna. Men mest av allt - Josuha. Jag älskar ju honom. Jag menar kärlek på distans är inte det ett lämnat kapitel?!

Nu är i alla fall två av fem sprutor stuckna. Nu återstår bara några fler stick, en dos drickbart och ett besök på den thailändska ambassaden för ett visum.

Jag åker snart. Tur har jag ändå som har med mig min Josefine de två första veckorna i Thailand. Åhh vad jag tycker om dig!

Jag är en dålig person. Jag gör dåliga saker. Riktigt dåliga. Vissa tycker inte om mig just därför.

Det finns nonchalanta männsikor. Männsikor som tror sig vara bättre än andra. De personer som tycker bättre om sig själv än om någon annan kan lätt göra sin omgivning ledsen, trots att personen knappt har lagt märke till de som rör sig omkring den. Ondskan ligger i just det att de inte ser alla. De kan medvetet välja ut vilka de vill se och vilka de inte vill se. De som blir "de som inte syns" är dåliga. Men i själva verket är det de dåliga som är äkta. De dåliga har en insida, större och mer betydande än den sköra utsidan. Fast de respektlösa männsikorna kan vara se det dåliga i de "osynliga" personerna. Och tydligen är dålig alltid dålig. Aldrig något positivt. Aldrig.

Vissa dagar befinner jag mig i sällskap av elaka individer. Varelser som just bara ser till sitt eget bästa och aldrig kan känna förstålse för någon de aldrig orkat lära känna ens på ytan. De har bestämt sig. De vet redan vem jag är. Tror de i alla fall. Jag mår dåligt av att vara dålig. Innan jag blev tvungen att vara hos de känslolösa kände jag mig sällan dålig. Inte på grund av någon annans förhastade slutsatser i alla fall. Dom känner inte mig.

Det är de dåliga som dömmer andra. Egentligen är allt tvärtom. Men de förstår ingenting så det är aldrig tvärtom.

Jag håller andan, slutar andas. Jag blundar och stoppar fingrarna i öronen. Jag vill bort härifrån. NU. Det kommer bli bättre - det vet jag. Jag tänker stå ut med att vara dålig i fyra dagar till. Sedan är jag med äkta vänner. Äkta leenden. Äkta skratt. Och äkta kärlek.

Är tårar vatten? Vadå för vatten? Saltvatten!

Fredag, lördag och söndag. Sedan bara (BARA!) 14 dagar kvar till det dära Adjöt. En kyss. Den sista kramen. När ska man släppa taget - vända sig om och gå?

Vi kom för att ha kul. Vi gick när stämningen inte riktigt höll måttet längre.

- Är hon mormon?

- Vem?

- Hon, din flickvän?

- Nej. Det är han.

- Han?

- Han. Det är han som är det.

- Han?

- Han, jag.

- Jaha, jag trodde att det var hon.

- Varför undrar du?

- Min lillasyster tyckte att jag hade klippt mig som en mormon. Jag hade hört att hon var mormon. Vad är mormon?

- En religion. Jag tror på Gud.

- Gud finns inte. Du är ju lurad.

Säger en del om fördomar och utseendefixeringen. Det är sjukt.

Jag skulle haft roligt hos Johanna. Vi gick först av alla. Näst efter henne förstås.